Idag hände det.
Det var liksom inte meningen, utan jag bara stod där och så hoppade tanken in i min hjärna.
Tanken var fortfarande abstrakt och i sitt microstadie, det stadie då det fortfarande går att avbryta, men jag lät den utvecklas för långt.
Det var redan för sent att avbryta processen, när mina Manliga Ideal försökte dra i nödbromsen.
Mina ben hade redan gått upp för trappen.
Mitt manliga ideal skrek av smärta när mina händer rörde vid DEN.
Hur kunde jag låta det fortgå?
Idealet finns inte längre. Det har skrikit sitt sista nej.
Under ljudet av dödsflämtningarna stack jag ner DEN.
Mitt ideal tystnade.
DEN gjorde sitt jobb och lades tillbaka på SIN plats.
Jag kommer att sakna idealet. Det känns som om man borde ha ett sådant. Men min E kan nu gå till dagis i ny lagade strumpbyxor.
